Beskrivning
Humaniora genomgick en djupgående förändring under efterkrigstiden, både som vetenskapsfält och kulturell företeelse. Av många kom humanistiska studier gradvis att uppfattas som en överflödig lyxföreteelse och klassisk bildning tappade mark i utbildningssystemet. Naturvetenskap, medicin och samhällsvetenskap hade avgjort lättare att motivera sin existens i folkhemmets Sverige. Men även om humaniora kan sägas ha varit på defensiven, så är detta långtifrån hela bilden. Denna antologi visar tvärtom att det humanistiska kunskapsområdet gjorde sig starkt gällande i efterkrigstidens välfärdssamhälle.
Humaniora i välfärdssamhället innehåller texter om brott och straff, skola och pedagogik, kristendom och sekularisering, invandring och tvåspråkighet, kulturarv och stadsförnyelse, miljödebatt och ekologi, försvar och propaganda, press och bokmarknad, folkhemmets samhällsvisioner och reformpolitik. Tillsammans visar de hur humanister och humanistisk kunskap i allra högsta grad var verksamma i och påverkade Sverige från 1940-talet till 1980-talet. Boken knyter an till de internationella forskningsfälten kunskapshistoria och humanioras historia och innehåller bidrag av ett tjugotal svenska forskare från ett antal olika discipliner och lärosäten. Sammantaget ger den inte bara en mångskiftande bild av humanioras utveckling och status utan också ett nytt intressant perspektiv på den svenska efterkrigstiden.
Antologin är en uppföljning till Johan Östlings, Anton Janssons och Ragni Svensson Stringbergs monografi Humanister i offentligheten (2022) .
Redaktörer:
Johan Östling, professor i historia, föreståndare för Centrum för kunskapshistoria (LUCK) och Wallenberg Academy Fellow, Lunds universitet, Anton Jansson, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK), Lunds universitet, och Ragni Svensson Stringberg, lektor i förlagskunskap och historia vid Stockholms universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK), Lunds universitet.
