Beskrivning
I mitten av 1600-talet bröts två tredjedelar av världens koppar i Stora Kopparberget. Bergverket var av stor betydelse för statens finanser. I industristaden Falun var den nya tidens utmaningar särskilt påtagliga – här fanns lönearbete, social segregering och en utsatthet för marknadens nycker. Problemen med att etablera kyrkans tro och liv var stora.
Efter det stora gruvraset 1687 sökte stadens lokala elit efter en ny uppbyggande kraft. Lösningen blev Olof Ekman (1639-1713) som ny kyrkoherde. Han hade gjort sig känd genom ett nytt stort reformprogram för kristendomens återupprättande i Sverige.
Här undersöks Ekmans program och verksamhet i församlingarna vid Stora Kopparberget. Studien presenterar en lokal variant av den starka konfessionaliseringsambition som främst syntes i 1686 års kyrkolag. Vid Stora Kopparberget var äldre tiders givna familjebildningar och gemenskaper inte alltid självklara. Här blev det viktigare att bemöta individer och exempelvis inrätta en barnskola för de enskildas trosutveckling. I centrum stod trons aktiva och gemenskapsbildande sida.
Olof Ekman blev en svensk pionjär för dessa nya pietistiska idéer. Han ses som en tidig parallell till de båda tyska pietistiska portalgestalterna Philipp Jacob Spener och August Hermann Francke. Studien avslöjar samtidigt nya fakta om Ekmans direkta relation till Franckes Halle.
Tidigare forskning har främst lyft fram hur pietismen etablerades som alternativ till den officiella kyrkan; här presenteras i stället hur denna teologiska strömning tidigt kunde erbjuda framtidsvägar mitt i en av stormaktsstatens centrala miljöer.
